Gordon
1995 – 2015
e. Good Future u. Giselle ue. Gassendi
Gordon var en genomsnäll häst som älskade människor. Han tyckte särskilt mycket om att bli kliad och klappad på huvudet. Han hade en glad och optimistisk syn på livet, och tog sig an dressyrbanor och hinder med samma entusiasm. I grunden en mycket lydig och känslig häst, som både var en snäll kompis för mer orutinerade ryttare, och en utmaning för de mer rutinerade. Gordon blev 20 år (2015-11-20).
2015-11-20
Finaste, finaste Gordon finns inte mer. Det är med stor saknad jag skriver dessa ord på hemsidan. Gordon var en speciell häst. När jag har pratat med folk på ridskolan så har alla fina och roliga minnen att berätta om honom. Till och med de som inte rider på ridskolan har fastnat för den sällskapliga och vänliga hästen när de en gång har träffat honom.
Gordon var intelligent och uppmärksam och hade på senare år dessutom lärt sig lite olika konster för att få en extra morot (Embla har lärt honom buga, snurra runt m.m.). Han var en klippa att rida ut på då han gärna gick först och tittade med mild nyfikenhet på det som kunde dyka upp. Alltid framåt och samarbetsvillig och buffade på sin ryttare när han leddes för att få bli lite extra kliad.
Jag kommer att sakna dig Gordon – och jag är så tacksam för att jag fått lära känna en så fin kompis!
/Malin Listén
Text om Gordon från Frida Ejneborn:
När Gordon lämnade oss kändes det som om mitt hjärta skulle brista. Världens finaste, snällaste, mysigaste, underbaraste Gordon som alltid har varit en del av mig. Gordon var min första riktiga tävlingshäst när jag började i hoppspeccen och är den häst jag har utvecklats mest med i min ridning.
För att beskriva hur otroligt härlig denna fina prins var kan jag berätta om min allra första tävling där jag med timmes förvarning även fick hoppa underbara Gordon. Jag var jättenervös då jag bara hade ridit honom någon gång innan, hade hoppat honom en gång och det var dessutom var det min första tävling! Men gissa om Gordon var världens underbaraste häst och lärde mig att man kan lita på honom, han lotsade runt mig på tävlingsbanan utan problem och med glädje. Den glädjen han hade när han hoppade har jag aldrig sett en annan häst ha.
Gordon var den stora hästen i stallet som alltid var snäll, min mamma som är rädd för hästar vågade bara klappa på honom och han var aldrig dum. Dessutom var han mästare på att se söt ut för att kanske få en godisbit, så alltid när man öppnade boxdörren kom han glatt fram och myste med en. Ofta kunde vi stå i en kvart och bara mysa, med hans huvud i min famn kunde tiden bara försvinna.
Vi har haft upp och nedgångar men alltid har vi lärt oss av varandra och utan Gordon hade jag inte varit där jag är idag. Visst kunde det bli missförstånd vid anridning till hinder och jag åkte av, men alltid stannade han när han insåg att jag inte var kvar på ryggen och väntade på att jag skulle hoppa upp igen. Jag kommer sakna världens finaste häst och ingen kommer ta hans plats i mitt hjärta… Jag är helt säker på att han nu hoppar över hinder i Trapalanda. /Frida Ejneborn
Foto: Frida Ejneborn